Visar inlägg från oktober 2013

Tillbaka till bloggens startsida

Lördag

Bästa dagen på veckan. 

Idag har vi varit på fängelset i Kstad som hade öppet för allmänheten. Vi tog del av kulturen i kstad med andra ord. Det var hemskt och ögonöppnande. Jag tycker att det är svårt att sätta sig in i att det varit en levande verksamhet fram till för en månad sedan. Kanske förnekelse.

Efteråt så åkte vi och åt mat på Fjälkegrillen och gick till Hemmakväll. Ikväll har jag tittat på Valentine´s day. En film jag i vanliga fall inte ser. Men något i mig blir berört dock gillar jag inte sådana filmer. Jag vet inte varför men allt känns så konstlat. Sådana filmer är inte verklighet. Det finns alltid någon som står utanför, alltid någon som inte blir värmd eller har ett välkomnande hem. Dock är det självklart ett drömscenario att livet skall vara som i de här filmerna. Ibland är livet så, för mig är livet så och det gör mig till den mest tacksamma för att jag har det bra. Samtidigt är det kanske sådana filmer som får oss att hoppas? Jag gillar däremot Pearl Harbour och dagboken, de är djupare och känslosammare på ett annat plan.


Funderat på en grej. Samhället går mer och mer ut på att vara Hollywood och sticka ut. Att vara annorlunda och ta plats är charmigt. Att ha en diagnos gör en speciell och "skön". Det kryper närmre och närmre inpå. Samhället handlar om extravagans, att vara extrem, sticka ut. Om man är blyg och ödmjuk anses det som att vara tråkig. Jag vet inte vad jag ska säga om detta. Samhället går ut på att göra sig hörd, att bara vara utåtriktad och sprida energi. Kan man tröttna på sådant? Eller försvinner de "vanliga"?

Sedan lovet när jag började jobba har det varit mycket. Jag har lärt och lär mig mycket. Det känns som en emotionell bergochdalbana. Saker som i vanliga fall gör en upprörd orkar man inte prioritera i sin tanke. Det är skrämmande men ändå bra. Det är utmattande. Jag önskar att jag snart får simma upp till ytan och andas. Att hitta tillbaka till mig själv. Att få njuta. Att få vara ung. Att träffa vänner och påminnas om att jag hade ett liv. Att njuta och känna ro. Det låter hemskt. Är det min prestationsångest? 

När jag hör musik vill jag bara dansa och glömma plikter. Snurra och virvla in i glädjen, i lätthet och frid.

I allt jobb, stress har jag grävt ner mig själv för att klara att andas. Jag prioriterar det viktigaste och tänker tillbaka på friheten som något eftersträvansvärt. Ska det kännas så? Jag hade nog tappat stinget, tappat tron på hjälpsamma människor. På riktigt. I veckan träffade jag på några äldre tjejer som log mot mig och hjälpte mig och en man som såg mig. Det var längesedan en främmande människa log mot mig. Att jag kände god mänsklighet från någon jag inte känner. Jag trodde det var utrotat. Jag behöver mer sådan energi. Komma ut ur mitt hjul, min cirkel för det är just det som gör mig lycklig. 

 


0 kommentarer | Skriv en kommentar

2013-10-02

0 kommentarer | Skriv en kommentar