Hej bloggish!;)

Ledighet och jul. Helt fantastiskt. Jag hoppas det aldrig tar slut!

Igår var jag iväg med några kompisar. Vi hade trevligt och skrattade mkt. Det jag dock ska skriva om är att växa på olika håll. När jag bodde i Lund var vi ett skott som förgrenade sig men hade en gemensam stam. I takt med att tiden gått och vi lever/levt i olika miljöer känns det som att ngn stjälpt av grenar. Vi kommer från samma rot och har växt upp i samma miljö mn så plötsligt är vi särade och skils åt. Det enda vi har gemensamt kvar är vår skoltid och vår tid tillsammans när vi var som ett. Det är inte längre så. Och det vet vi båda två. Det är tidens lopp som stakat ut olika vägar för oss. Nu finns endast ett stilla minne kvar. Det som var vi är ett minne blått som vi föralltid delar oberoende av tid och rum. Men det känns så naturligt som att vi båda vet. Något vi inte behöver kämpa för utan kan se tillbaka på och se det som en del av ngt gott. En del av en svunnen tid som idag är ett minne blått. Vi accepterar det precis som man accepterar att tider förändras, men jag kommer aldrig glömma de fina minnen vi har haft.